Nej!!!

Nu får det väl ändå vara slut på otur och elände??

Katten Cixi fick värkar förra torsdagen, krystade i nästan 3 timmar utan att få ut någon unge. Klockan var sen 22:35 när jag ringde till Blå Stjärnan i Göteborg (varför finns det inget jouröppet djursjukhus i Borås???) och vi blev ombedda att genast åka dit med den blivande mamman. Eftersom vi bor som vi gör, tog det nog 1,5 timmar innan vi var framme, och väl där fick vi vänta i ytterligare en timma innan veterinären kom och undersökte vår svarta panter. Det visade sig att hon hade 3 ungar i magen, varav en var på väg ut, men kunde inte pga att mamma var för trång i "musen". Med hjälp av en massa glidslem och ett litet snitt i "utgången" krystade Cixi till slut ut första bebisen... den var död. :-( Efter en timmas vila kom så den andra ungen ut... den var också död. Där tog Cixis ork slut, så veterinären satte efter en timma in värkstimulerande, och sen tog det ca 30 minuter innan den sista ungen kom ut... även den död. Behöver jag säga att luften gick ur oss? Cixi fick dropp och smärtstillande, och blev ihopsydd i "musen"... sen fick vi vänta en stund till så att hon fick återhämta sig lite, innan vi gick till kassan för att betala för kalaset. Kl 07:00 rullade vi in på gården igen, och det var dags för Patrik att åka till jobbet... stackaren. Turligt nog hade hundarna skött sig hela natten på egen hand, och var såklart överlyckliga när vi kom hem igen. När man själv är ledsen efter en sån här upplevelse, är det så skönt att det ändå alltid är någon som är glad och får en att tänka på annat. FAN, säger jag rent ut sagt. Varför ska vi ha sån otur för??? Nu lutar det åt att Cixi ska bli kastrat... för det kan ju inte vara meningen att det ska vara svårt och smärtsamt för en katt att föda ungar?

Igår var vi på ultraljud med vårt nästa mammahopp, Aquila. Tomt... det var TOMT i hennes mage!? Igen!? FAN! Hur är det möjligt? Nä, det var nog inte meningen att hon skulle få bli mamma... Det är så himla ledsamt när en sån trevlig och snäll, och alldeles underbar tik inte kan föra sina gener vidare. Det sa även veterinären igår, och hon lät uppriktigt ledsen då hon inte fann några fosterblåsor i Aquilas mage. Jag hoppas såklart ändå att det ligger en eller två små valpar och gömmer sig där inne, men hur stora är oddsen liksom..? Med vår "tur"... Ja, om drygt 4 veckor vet vi helt säkert.

Nu står vårt sista hopp till Q-tys mage... och måtte nu allt gå vår väg som omväxling! Jag är så innerligt TRÖTT på alla motgångar den senaste tiden. Man kan ju undra vad vi gjort för att förtjäna detta?

Idag kommer Grumium Antares tillbaka till oss, då vi efter överläggande med hans senaste ägare kommit fram till att han får bo här, tills ett nytt varaktigt och bra hem dyker upp. Hans husse har blivit allergisk och om det blir värre riskerar han att förlora sitt jobb - och det vill vi ju inte! Så nu får vi leta med ljus och lykta efter någon som har tid och plats för en vuxen, kastrerad, supersnäll dobermannhane. Enda problemet är att han inte vill vara ensam hemma, så det är en fördel om nya ägaren kan ha med sig Antares till jobbet, eller om det nästan alltid är någon hemma med honom... Se mer på vår hemsida http://www.kennelgrumium.se/. Fler bilder och info kommer när vi fått hem honom, och fått lära känna honom på nytt.