Yxie har tagit farväl...

Det gick inte längre... Yxie fick somna in i tisdags kväll. :-( Under dagen ville hon inte alls ligga ner. Jag lyfte upp henne i soffan, men så började hon hosta direkt och hoppade ner på golvet igen. Där stod hon och såg helt uppgiven ut. Ramlade nästan omkull flera gånger, då det friska (?) frambenet blev trött. Hon hade hostat i några dagar redan, en ilsken hosta som skar i öronen på oss. Hon fick även vätska i lungorna, det hördes - det rosslade och väste... en otäck déja vu från midsommarhelgen. All min sorg som jag fortfarande bär inom mig sen Q-ty lämnade oss, kom upp till ytan, och jag bröt ihop när jag lagt Olivia för att ta en förmiddagslur. Att vi ska behöva gå igenom detta igen, så snart?! Det känns ju helt omöjligt, men det finns ingen annan utväg, när ens älskade hund är så sjuk att man riktigt ser i blicken på henne, att hon ber om dödshjälp. Hemskt!!

Det gick så fort nu på slutet... Bara en vecka tidigare sprang hon omkring och busade ute med de andra hundarna, tiggde mat och kommenderade oss hit och dit ("Vov vov! Släpp ut mig! Vov vov! Släpp in mig! Vovvvovvvooov! Nu gör Lava så där som hon inte får göra, igen! Vov vov! Nu kommer det nån - kolla bara!")... Sista dagarna åt hon inte sin mat, tiggde inte, skällde inte... och inte heller reagerade hon knappt på sin högt älskade "Moffa" som i tisdags kväll kom ut till bilen för att säga Hej då till henne. Hon som alltid nästan kröp ur skinnet så fort hon såg en skymt av honom, eller hörde honom, hans bil eller kände lukten av sin "Moffa"... :-( Hon bara satt där bak i bilen, med tom blick, som om hon mentalt redan lämnat oss.

Inte ens på djursjukhuset reagerade hon nämnvärt - Yxie som HATADE att gå till veterinären. Hon tog emot Frolic av veterinären som färdkost, och sen var det dags att ge henne en lugnande spruta. Nån halvtimma senare, när vi nästan gråtit ögonen ur oss, kom veterinären in igen för att låta Yxie somna in för gott. Jag bröt ihop igen när jag såg att Yxie inte längre andades, grät som ett barn - både för henne och Q-ty. All denna sorg som jag burit omkring på måste få komma ut, utan hämningar, kände jag... och så fick det bli. Vi stannade kvar hos Yxie tills hon började bli sval om öron och tassar. Det kändes rätt och riktigt, att verkligen vara säker på att hon inte skulle börja andas igen. Usch... det är fruktansvärt jobbigt att ta bort sin hund... och än jobbigare att behöva ta bort en hund till inom loppet av knappa tre månader. Sorgearbetet fortsätter, eller började om på nytt rättare sagt. Vissa dagar går det fint att prata om, och tänka på både Q-ty och Yxie, med leenden och glädje. Andra gånger brister det för mig, och jag bara gråter ohämmat. Det får folk stå ut med. Jag älskar mina hundar, och kommer att lida lika mycket varje gång någon av dem lämnar oss! Det är inget jag skäms över - det borde ingen göra.

Sov gott, älskade lilla Yxie... du var så speciell, en fantastisk tjej. Glöm aldrig att vi älskar dig.... <3 Hoppas vi ses igen... någon gång. :-*

Valpar!

Ja, jag hoppas innerligt att det BLIR valpar denna gång. Aquila blev parad i lördags - hennes progesteron stiger snabbt, och hon går lika snabbt ur höglöpet verkar det som - så det var nog tur vi var i Norge i några dagar, för annars hade vi säkert missat rätt dag! En hängning på 20 minuter blev det, så nu får donnan ta det lite vackert ett tag, och så får vi hålla tummarna för att det börjar växa små valpar i magen på henne... Time will tell!

En valp fick vi också med oss hem från Norge. HUR det gick till, har jag ingen direkt aning om, men så blev det! Lilla Bellissima V Nobel Line finns att beskåda på hemsidan, under "Hundar". Hon kallas "Izzy", är 11 veckor gammal och av rasen dvärgpinscher. Vår dotter Olivia är överförtjust, så jag är säker på att de unga tu kommer att få det kul tillsammans inom få år. :-)

Vår gamla dam Yxie haltar omkring här hemma, och vi är smått bedrövade över att hon blivit sjuk. Hon som ALDRIG varit sjuk i hela sitt snart 9 åriga liv... :-( Det verkar som att hon fått cancer, och nu alltså en metastas i bogen. Hon går på starkt smärtstillande medicin så länge hon verkar må bra i övrigt. Det är inget lätt beslut att ta, det här med när man ska låta sin älskade hund somna in. Men än känns det lite tidigt - hon är ju som vanligt, förutom hältan då. Vi får njuta av hennes sällskap så länge det går, innan hon gör Rico och Q-ty sällskap i hundhimlen... Måtte hon hinna bli mormor åtminstone! (Hon är mamma till Aquila.)

I övrigt har det inte hänt så mycket. Dagarna och veckorna och månaderna går i rasande tempo, och sommaren verkar ha tagit slut. Jag som inte ens hann njuta färdigt av den!! Olivia växer så det knakar... ligger nog på ca 10 kg nu och är lite dryga 70 cm lång, 9 månader gammal. Fortfarande supergullig och snäll, men visst har hon temperament! Undrar vem hon fått det av... Ähum...

På lördag börjar jag på kurs. Det ska bli jätteintressant och spännande, och jag längtar så! Men är samtidigt lite nervös... tänk om jag inte lär mig nåt? Min hjärna är ju full av blöjbyten och barnmatning... så får det plats nåt annat månntro? :-D

Dags att ta ut lilla fröken Izzy på en kiss.

Vi har sorg...

Vila i frid, älskade, ÄLSKADE Q-ty... :'-(

Q-ty tar farväl, midsommardagen 2011... <3

Sorgen efter Q-ty river i min själ, bränner i mina ögon och har lämnat ett stort hålrum i mitt hjärta... Jag kommer aldrig att glömma dig, min bruna lilla köttbulleprinsessa!!! Jag älskar dig!!! <3 <3 <3

Efter några återbesök på djursjukhuset, och ökade doser av medicin, fick vi krypa till korset och inse att Q-ty inte blir frisk. Vätskan i lungorna vägrade försvinna, och Q-ty fick väldigt svårt att andas. Hon gick på maxdos av medicinerna de sista dagarna, men mådde inte bra. Ett oerhört tungt beslut att fatta, men för hennes eget bästa valde vi att låta henne somna in... Nu hoppas jag att hon har det bra igen, att hon myser med 8 av sina valpar som väntat på henne i hundhimlen, och leker med vår gamle schäfer Rico.

Det gör ont................ I tio veckor till fick vi i alla fall njuta av vår "Bodil" efter hennes insjuknande.

Man måste älska kladd...

... eller åtminstone inte bli irriterad över kladd, när man har ett spädbarn som ska äta puré och gröt! Jag tillhör inte den kategorin, som älskar kladd... jag tycker inte ens om det lite grann. Men jag får härda ut, tänka på annat och inte irritera mig på den gröna eller gulorangea purén som väller ut ur munnen på Olivia varje dag vid lunchtid. Istället för att bli alldeles nipprig och irriterad över kladdet, får jag låta glad och uppmuntrande och säga hur DUKTIG hon är som smakar och ibland faktiskt även sväljer maten. Jättebra träning för mig.

Jag har alltid varit ganska pedantisk när det gäller att sköta mig själv och hemmet, men sen hundarna kom in i mitt liv, har jag ruckat liiite grann på det. Herregud, det GÅR inte att ha det helt fritt från hundhår och sand i möbler och på golven, och inte ens i sängen fast hundarna inte får vara inne i sovrummet. Underligt nog är sängkläderna fulla med hundhår varje dag. Jag stör mig fruktansvärt mycket på det, men inser att det är lönlöst att lägga energi på att vara konstant småirriterad, och skakar av lakanen istället. Det GÅR inte att ha huset minutiöst städat och kliniskt rent, jag har insett det. Men MÅSTE ungen kladda så när hon ska äta? Hahahahaa! Jag vet, det hör till... och tids nog blir det ännu värre, när hon ska försöka äta själv. Hjälp!! Kan jag lämna henne hos mormor och morfar tills hon blivit skolad i att äta utan att kladda? ;-) Det blir alltid värre innan det blir bättre... det är så det är. Bara att bita ihop.

Nu ska jag gå och ge min lilla dotter morotspuré! Och ni kan ju se det framför er... kladd här, och kladd där... och liiiite puré landar förhoppningsvis inuti hennes mage också. :-)

Ha en fin dag!

Idag gick det ju riktigt städat till! :-D

GRATTIS till farmor som fyller jämna år idag!
En glad Olivia, utan kladd. Vi ses på lördag!

Härlig morgon

Hundarna går ute och betar gräs i väntan på att deras frukost ska bli klar. Katterna utforskar sin uteplats igen, ja det är ju en ny dag, nya dofter... Jag har öppnat ytterdörren på vid gavel för att släppa in den härliga friska morgonluften, och lilla Olivia ligger i spjälsängen och vaknar till liv med joller och gurgelljud - ett litet skratt emellanåt. Hon är ALLTID glad på morgnarna, och det smittar av sig på oss. :-) Gullunge! <3

Det sägs att det ska regna resten av veckan... så jag passar på att njuta av denna soliga ljuuuuuva morgon. Svalorna har kommit tillbaka till vår ladugård, andra fåglar kvittrar i träden och skogsduvorna kör sitt hohhohohoohoooo:ande, en svag vind spelar i trädtopparna så det susar sådär lagom sövande. Jag älskar verkligen våren och sommaren här ute i skogen!

Igår var det avslutning på unghundskursen för Lava och husse. Bilder nedan.

Dags att byta blöja på människovalpen. :-) Sen kör dagen igång igen.

Teori- och frågestund

"Stanna"-träning

"Koppla dig" - hunden ska självmant stoppa in
huvudet i halsbandet

Hundmöten

"Sitt kvar"

Trick nr 1: godis på tassarna, och invänta "Var så god".

Trick nr 2: "Hi 5" (Hann inte fota själva "klappen"...)

3 år sedan...

Världens finaste och bästaste Snuffegruff/Prutten/Rico lämnade oss idag för 3 år sedan, i stor sorg och saknad. Saknaden känner jag än, och tårarna kommer fortfarande när jag tänker på honom. Tänk att man kan älska och sakna en hund så mycket!! Ändå levde han andra halvan av sitt liv hos mina föräldrar, så vi träffade honom inte jätteofta de senaste åren... Jag minns fortfarande hur gott hans tassar luktade, hur mjuk och go han var i pälsen, hur jag brukade borra in näsan i hans tjocka, täta päls kring halsen, hur han njöt av att springa och sträcka ut på stora fält och på stränder... Jag kommer ihåg hur duktig han var med valpar, hur social och trevlig han var, alla älskade honom! Han var verkligen en "once in a lifetime" hund. Det värker i mitt hjärta när jag tänker på att han inte finns längre... att han nu springer, utan smärtor, på gröna fält i hundhimlen sedan 3 år tillbaka. Jag saknar dig, Rico!!!

Rico och jag

Idag (tror jag) har våra hyndor sänt upp en stackars fågel som sällskap (?) till Rico i himlen... Endast en stor hög med fjädrar ligger kvar på tomten, så jag hoppas den stackars pippin inte fryser.

Tog in några av fjädrarna för att fota dem.

Igår var jag tvungen att titta till dottern flera gånger, för att se om hon var vid liv. Jösses vad mycket hon sov! Kan det ha varit efterverkningar av vaccinationen? Hon sov nästan 12 timmar kväll till morgon, sen fick hon frukost och somnade nån timma efter det och sov i ytterligare 5 timmar. :-O På kvällen var hon dock pigg, och som vanligt, så hon fick ha "uppesittarkväll" ända till 23... Idag är det som vanligt igen, fullt ös medvetslös! ;-)

Liten växer

Jag var med Olivia på BVC igår, för mätning, vägning och... vaccinering. Hon växer jättebra, och distriktssköterskan frågade hur jag gör, för Olivia följer viktkurvan på millimetern exakt. Haha! Jag vet inte hur jag lyckas, men jag matar henne när hon är hungrig (och då säger hon till ordentligt), så det är väl egentligen hon själv som styr sin vikt då. ;-) Hon mäter nu, 5 månader gammal, 66 cm och väger 7800 gram. Att bli vaccinerad är inte jättekul, men den här gången kände hon knappt första sprutan. Andra sved till ganska mycket, så då kom det ett långt utdraget protestskrik och krokodiltårar. Hon lät sig dock tröstas ganska snabbt. Under resten av eftermiddagen och kvällen var hon lite grinigare än vanligt, men har inte visat några andra biverkningar den här gången heller. Första vaccinationstillfället, när hon var 3 månader, gav inte heller feber eller annat. Skönt! Nu dröjer det 7 månader till nästa spruta. :-)

Själv har jag fruktansvärt ont i nacken sedan nästan två veckor tillbaka, och kan knappt vrida på huvudet. :-( Det börjar nästan alldeles under nackknölen och går nedåt åt sidorna av halsen, och det känns som om att jag skulle vilja knäcka till nacken, men det kanske inte är så bra att göra själv..? :-P

Maken är jag mäkta stolt över! Han har nu på 7 veckor m.h.a. LCHF-dieten minskat hela 15 cm runt midjan. Duktigt! Allt sötsug är borta och han verkar må super. :-) Själv kör jag också LCHF, men inte riktigt lika strikt, då jag ammar, och har bara minskat 3 cm. Men längre fram så kommer jag nog igen!

Idag har jag tagit ner stora hallspegeln... ska se om det hjälper mot all otur vi haft sen vi flyttade hit. Enligt Feng Shui är det inte bra att ha en spegel mitt emot ytterdörren, så varför inte testa? Frågan är bara var jag ska hänga upp den istället? Hade tänkt i sovrummet, men det är visst inte heller så bra. Hm! Nån som är bra insatt i detta? :-)

Nej, nu ska jag fixa lite lunch. En smoothie med Turkisk yoghurt, vispgrädde och hallon. Det ni!

Sköna maj...

... välkommen! Men måste du vara så förbannat kall? +7 grader i skrivande stund, och jag fryyyser! :-(

Q-ty har varit på återbesök hos Torkel Falk idag. Hjärtat lät inte sämre än för två veckor sedan, men hon har fortfarande lite vätska kvar i lungorna, så nu ska hon få två olika sorters vätskedrivande istället. Hoppas det hjälper... Vår älskade lilla "Bodil" ska få leva som vanligt, och hon kommer att säga ifrån/visa om hon blir trött, och det får vi respektera så klart. Hon kan hänga kvar i nån månad... eller flera år. Det finns två typer av hjärtfel som drabbar dobermann, och Q-ty har det som har "bäst" prognos av dem, så vi hoppas självklart hon orkar med oss ett bra tag till. Det ska visst ta 2-3 veckor för alla hennes mediciner att börja verka, så om någon vecka borde hon vara (ännu) piggare. Tycker jag sett en förändring redan den senaste veckan - inte att hon orkar springa omkring och jaga runt med de andra hundarna så mycket, men hon försöker i alla fall, och ligger inte och vilar hela tiden. Matlusten fick hon åter bara ett par dagar efter insjuknandet, och att hon matvägrar finns liksom inte. Hon äter åtminstone nästan hela sin portion, när hon blir dålig, men nu slukar hon återigen minsta lilla matsmula, och hjälper till med att "diska ur" de andras skålar också, när de ätit upp. :-)

Katterna har haft roligt idag... de hittade mina glasögon i min necessär i badrummet, rev ner dem (och en hel del annat "kul" som de hittade i necessären) på golvet och körde runt... Oh my god. Tur de inte gick sönder! :-S Det är bus i vårt hus...

Olivia fyller 5 månader idag. :-) Igår åt hon en första smakportion av potatis- och broccolipuré och gillade det! :-D Blir nog inga problem att vänja henne av mjölken så småningom. Nedan en bild på henne (tagen igår) då hon visar att hon minsann "kan själv"!

Ha en fin vecka!

Lite gammalt, lite nytt...

Trött på allt elände nu...

I början av augusti förra året åkte vi till Norge och parade vår bruna böna Q-ty och - vilken lycka - hon blev dräktig! Hon blev dock inte speciellt tjock, men visade alla andra tecken på dräktighet. När det väl var dags (efter 9 veckors dräktighet) för henne att valpa, så hände det ingenting... ingenting på nästan en vecka! Vi åkte därför in med henne till djursjukhuset för att kolla om allt stod rätt till i den blivande mammans mage. Röntgen visade - och gjorde oss lite besvikna - att det bara fanns en (STOR) valp i magen, och ultraljudet visade att valpen minsann var vid liv, men ville/kunde inte komma ut, för mamma Q-ty hade inte fått några värkar. Med risk att förlora valpen och Q-ty i komplikationer bestämde vi oss i samråd med veterinären att snitta upp Q-ty och plocka ut valpen. Dock tömde valpen tarmen under operationen och inhalerade mycket av fostervattnet, så det hela slutade med en död tikvalp, trots stora insatser med återupplivningsförsök. :-( Q-ty överlevde i alla fall, men verkade djupt olycklig när vi åkte hem några timmar senare... Skit också!

Q-ty i Norge

I början av september flyttade en ny fyrbent kompis in hos oss, den blåa orientalfröknen "Kajsa" katt, S*Jean Dark Daisy Duck, och förhoppningsvis kan hon bli en bra avelshona åt oss och Jean Dark. :-) Kajsa är en framåt, urgalen, kelig och jättesocial fröken, precis som en kisse ska vara enligt mig.

Kajsa

Inga valpar förra året heller alltså... ingen tikvalp att spara här hemma... då bestämde jag mig för att leta runt efter nytt blod att köpa in till vår kennel, en ny tik som vi kan ha att hoppas på inför framtida avel. Valet landade på enda svarta tikvalpen hos kennel Tierra's, nämligen Tierra's Viva La Vida, nu kallad "Lava". Hon flyttade hem till oss i slutet av oktober, och smälte raskt in i gänget av vuxna tikar. Hon är en glad, vild, superbusig, vacker och snäll jänta, och går just nu en unghundskurs med husse. Vi får väl se vad det blir utav henne när hon blir vuxen. ;-)

Lava-valpen

Den 2:a december var det så dags för mig själv att "valpa", 12 dagar tidigare än beräknat, men vår söta dotter Olivia var mer än varmt välkommen! :-) Hennes första 6 dygn fick hon och jag tillbringa på Neonatalavdelningen pga att hennes blodsocker var ganska lågt. Tiden där gick långsamt, men Olivia och jag fick chansen att lära känna varandra ordentligt i lugn och ro. Vi hade några jobbiga nätter, då sköterskorna ville kolla hennes blodsocker med jämna mellanrum, så jag var tvungen att väcka dottern ett par gånger varje natt...

Olivia 4 dagar

En vecka efter att vi kommit hem från sjukhuset, var det dags för mig att bli dålig. Jag fick ont i magen - höger sida i närheten av äggstocken - så jag var rädd för att det tillstött komplikationer efter förlossningen. Men jag bet ihop i ett par dagar, tills jag på förmiddagen den 17:e december fick sådana smärtor i magen att jag trodde min tid var kommen där och då. Efter en lång stund kunde jag äntligen sansa mig och ringa sjukvården, och blev hänvisad till Kvinnokliniken efter min beskrivning av symptom och att jag fått barn 2 veckor tidigare. Läkaren undersökte mig, men kunde inte hitta något fel på livmoder eller äggstockar, men däremot en del vätska i buken. Jag blev hemskickad, utan att temp eller några prover tagits, med rådet att ta Alvedon, och höra av mig till Vårdcentralen om jag inte känner mig bättre inom några dagar. Jag kände mig bättre av och till, men i början av nyårsveckan fick jag feberfrossa och Alvedonen hjälpte inte längre.

Den 29:e december åkte jag så till Vårdcentralen, där min snabbsänka/CRP kollades (ca 160 mg/l - över 50 mg/l kräver behandling) och jag blev omgående remitterad till Akuten. Efter en del kontroller, bl.a. av gynekolog (fortfarande inget fel på livmoder eller äggstockar) och kirurg, skickades jag vidare till kontraströntgen. Efter några timmars väntan kom kirurgen strax efter kl 2 på natten och knackade på dörren till rummet där jag blivit inlagd tillsammans med Olivia och min mor (maken var tvungen att åka hem till våra hundar, och personalen sa att jag måste ha hjälp med att sköta barnet så min mor kom dit direkt). Han sa att min blindtarm brustit och eftersom det var nästan två veckor sedan, så hade det bildats en varhärd/-böld runt den, ungefär lika stor som min knytnäve... Vad de skulle göra med den visste han inte säkert just då, utan jag fick fortsätta vara fastande åtminstone till morgonen. På morgonen kom en annan läkare in och sade att de förmodligen skulle försöka dränera varhärden m.h.a. röntgen, men hon skulle återkomma när hon diskuterat saken med röntgenpersonalen. Ingen frukost alltså.... På förmiddagen kom en sköterska in och meddelade att det inte blir någon dränering p.g.a. att varhärden låg för nära tjocktarmen, och med risk för att den skulle bli skadad, avstod de alltså. (Hurra! Lunch! Jag hade varit utan mat i nästan ett dygn...) Behandlingen blev stark antibiotika, och Alvedon/Panodil. Under 4 dygn hade jag feberfrossa av och till, och sköterskorna tog en mängd blodprover, så till slut kände jag mig helt sönderstucken och var både röd och blå på hela armarna - en del sköterskor hade lite svårt att lyckas tappa mig på blod, så de stack mig flera gånger vid samma tillfälle. Suck!

Nyårsafton firade maken, jag och Olivia med andra ord på sjukhuset, medan min stackars far fick sitta ute i skogen hemma hos våra hundar, och världens snällaste mamma satt ensam hemma... Tack för att ni ställer upp! Nåväl, en inte så rolig nyårsafton kanske, men jag var vid liv - vilket inte hade varit helt självklart då jag faktiskt svävade mellan liv och död ett tag, utan att själv vara medveten om det såklart. Mitt fokus var under hela sjukdomstiden på att ta hand om Olivia, och att amma henne mellan feberattackerna. Dråpslaget kom dygn fem, när läkaren kom in och sa att jag skulle gå över från intravenös antibiotika till tabletter, och att dessa mediciner går över i modersmjölken, så jag skulle snällt få pumpa ut och slänga den, och Olivia skulle matas med ersättning istället. WTF!? Jag kan säga att jag grinade hela eftermiddagen och kvällen efter det beskedet... Det kändes tungt... riktigt tungt. Att inte kunna trösta sin baby med bröstet är nog en känsla som inte är begriplig för den som inte fått barn och ammat! :-( När Olivia började skrika kände jag mig maktlös så till den milda grad, att Patrik fick åka hem med henne och lämna mig ensam kvar på sjukhuset. Vilken natt! Kudden blev våt av tårar... Dygn 6 kom och sköterskorna pratade om att jag skulle få åka hem under dagen, så fort läkaren kommit och rondat. Underbart! Jag hade varit feberfri i två dygn och mådde förhållandevis bra. Timmarna gick, och läkaren lyste med sin frånvaro... när det närmade sig kväll började mitt tålamod tryta, och jag frågade en sköterska om jag inte skulle få åka hem trots allt? Konstigt att läkaren aldrig dök upp. Men jag fick packa ihop mina saker och ringa efter maken, och medan jag stod ute i korridoren och väntade på man och barn utanför mitt rum, såg jag läkaren som skulle ha kommit och pratat med mig 9 timmar tidigare... morr. ;-) Nå, jag högg tag i henne och frågade om det verkligen var okej för mig att åka hem, och visst var det det. Jag skulle fortsätta med medicinerna, och därmed också att kasta bort brösmjölken, i 10 dagar till... Tungt, men jag hade accepterat läget, och var bara glad över att få komma hem till familjen och djuren igen. Olivia hade hunnit bli en månad gammal, och på den tiden hade hon och jag alltså huserat på sjukhus tillsammans i 11 dygn (jag 12). Usch och fy! Inga fler sjukhusvistelser tack! Summa sumarum: Läkaren som inte tog några prover på mig den 17:e december har blivit anmäld, och jag hoppas han lärt sig en läxa... Sen vore det ju härligt om man fick ett saftigt skadestånd, men med min otur kan jag väl se mig om efter det bland stjärnorna.... :-P

Den 5:e februari fick Olivia vara med om sitt första kalas, då döptes hon i Vänga kyrka, och hon fick stor uppvaktning. Jag vill härmed tacka alla som kom (tackkort kommer!), för alla fina presenter, och det allra största tacket går till mina föräldrar som fixade med servering, all god mat och fixandet inför och efter kalaset - ni är bara BÄST!! Puss!!! :-*

Olivia 2 månader

Så tillbaka till avel med hundar... Då det framkommit att över 50% av rasen dobermann drabbas av dilaterad kardiomyopati, DCM, har vi beslutat oss för att kontrollera hjärtstatus på de av våra hundar som är tänkta att gå i avel. Först ut var bruna bönan Q-ty, och med henne åkte vi till hjärtspecialisten Torkel Falk, Helsingborg, den 17:e mars i år. Ultraljudet visade att hennes hjärta är något förstorat, och att hon har ett litet läckage i mitralisklaffen (klaffen mellan väntser kammare och förmak). Vi bestämde oss för att även göra en Holtertest (24 h EKG) på henne, för att se om hon har några extraslag, arytmier, utöver förstoringen på hjärtat. När svaret på Holtertesten kom blev vi glada, för inte hade hon några anmärkningar på det! Veterinären tyckte vi kunde ta och ultraljuda om hjärtat efter 6-12 månader, för att se om hjärtat fortsätter att förändras eller om detta är Q-tys "normalstatus". Lättad över att hon inte är "nära döden", började jag så smått att motionera mig och henne för att förbereda henne inför eventuell kommande kull valpar. Vi har knatat några mil den senaste månaden, Q-ty och jag, vilket känns jätteskönt. Vår långrunda på 9 km består av enbart skog, och aldrig möter man någon på vägen heller. Man får gå och njuta av ensamheten....

Lördagen den 16:e april gick Q-ty med mig och min mor samma 9 km runda, och hon njöt verkligen. Hon fick sträcka ut ordentligt mellan varven, men när hon var kopplad gick hon och segdrog hela tiden. När vi så kom hem och varit hemma en stund, började Q-ty hosta. "Åh, nej" tänkte jag "Nu är det hjärtat som börjat krångla!" Det lät som om hon försökte hosta upp något som fastnat i halsen, lite som kennelhosta, fast dovare liksom. Var skulle hon förresten fått kennelhosta ifrån? Vi har ju inte varit iväg någonstans på jättelänge. Det skulle väl vara om valpen Lava dragit med sig kennelhosta från kursen då, men varför skulle bara Q-ty ha smittats då..? Nej, jag fick oroskänslor i magen då Q-ty började hosta mer och mer. Även på natten fick hon några hostattacker. På söndagen, under morgonen och förmiddagen, verkade hon må mycket bättre - hostade till bara ett par gånger. "Skönt!" tänkte jag. "Hon är på bättringsvägen." Jo, eller hur...? När kvällen kom satte det igång igen - etter värre! Det var så illa att hon under kvällen och natten knappt kunde ligga ner, utan stod eller satt upp. Hon djupandades, rosslade och jag tyckte hjärtat rusade på henne. Jag satt hos henne till halv två på natten och grät som ett litet barn, och var säker på att jag skulle förlora henne där och då. :-( Patrik tittade till henne vid 4-tiden på morgonen, och då låg hon och sov. Han åkte in med henne vid 10-tiden till vår veterinär i Borås, och hon ringde sen ganska omgående till Torkel Falk, som jobbade i Göteborg den dagen, och han skulle ta emot oss samma dag för kontroll av Q-ty. Han tyckte dock det verkade konstigt att hon skulle ha insjuknat i hjärtproblem så snabbt, men det var lika bra att han skulle titta på henne ändå.

Röntgen visade att lungorna var fulla av vätska, s.k. lungödem, och ultraljudet visade att förmaket blivit ytterligare förstorat den senaste månaden. :-( Hennes syresättning var riktigt dålig också då hon knappt fick någon luft - hon var nära att drunkna! Torkel sa att det bästa vore om Q-ty blev inlagd i åtminstone ett dygn för medicinering, övervakning och syrgasgrimma. Självklart var det ett lätt beslut att fatta, även om försäkringen inte skulle gå in och täcka en krona (pga nyteckning veckan innan, och därmed 20 dagars karens... ja, jag vet - min otur igen), men huvudsaken var att Q-ty skulle få den vård hon behövde!! De skulle höra av sig, vilken tid som helst på dygnet, om det skulle tillstöta något... Jag sov med ett öra öppet hela natten, men ingen ringde. Måste väl vara ett gott tecken? Jodå, på dagen ringde de och sa att Q-ty kunde få åka hem på eftermiddagen. :-) En massa tusenlappar fattigare blev vi, men Q-ty ylade hela vägen hem från Götet! Av lycka! Nu går vår lilla "Bodil" på tre olika sorters mediciner, urindrivande, mot hjärtsvikt och mot hjärtklaffsdegeneration, och idag är hon som vanligt, och vi njuter av att ha henne kvar, åtminstone ett tag till. Vi får se vad Torkel säger på måndag, då Q-ty ska på återbesök. Men... inga valpar mer för Q-tys del, vad det vekrar. SORG!!!

Vi har bestämt oss för att - trots att Aquila är över 5 år gammal - försöka få en första kull på henne till hösten. Så vi får se om oturen vänder tills dess, eller om den envist hänger sig kvar... TVI. Hon ska såklart också hjärkollas, men nån Holter vete katten om vi ska lägga pengar på... den verkar ju ändå inte visa om hunden kan insjukna i hjärtfel. Eller...? Tja, inte i Q-tys fall åtminstone.

Aquila

Så håll tummarna gott folk... tror vi behöver lite hjälp "från ovan" nu.

Både "Lava" och "Kajsa" finns att beskåda på vår hemsida: www.kennelgrumium.se

Dags att mata liten baby... :-)

PS! Jag vet inte vad jag gör för fel med radbrytningarna, så jag ber om ursäkt för att det ser ut som det gör.... :-S


Olivia knappt 5 månader