I början av augusti förra året åkte vi till Norge och parade vår bruna böna Q-ty och - vilken lycka - hon blev dräktig! Hon blev dock inte speciellt tjock, men visade alla andra tecken på dräktighet. När det väl var dags (efter 9 veckors dräktighet) för henne att valpa, så hände det ingenting... ingenting på nästan en vecka! Vi åkte därför in med henne till djursjukhuset för att kolla om allt stod rätt till i den blivande mammans mage. Röntgen visade - och gjorde oss lite besvikna - att det bara fanns en (STOR) valp i magen, och ultraljudet visade att valpen minsann var vid liv, men ville/kunde inte komma ut, för mamma Q-ty hade inte fått några värkar. Med risk att förlora valpen och Q-ty i komplikationer bestämde vi oss i samråd med veterinären att snitta upp Q-ty och plocka ut valpen. Dock tömde valpen tarmen under operationen och inhalerade mycket av fostervattnet, så det hela slutade med en död tikvalp, trots stora insatser med återupplivningsförsök. :-( Q-ty överlevde i alla fall, men verkade djupt olycklig när vi åkte hem några timmar senare... Skit också!
 |
| Q-ty i Norge |
I början av september flyttade en ny fyrbent kompis in hos oss, den blåa orientalfröknen "Kajsa" katt, S*Jean Dark Daisy Duck, och förhoppningsvis kan hon bli en bra avelshona åt oss och Jean Dark. :-) Kajsa är en framåt, urgalen, kelig och jättesocial fröken, precis som en kisse ska vara enligt mig.
 |
| Kajsa |
Inga valpar förra året heller alltså... ingen tikvalp att spara här hemma... då bestämde jag mig för att leta runt efter nytt blod att köpa in till vår kennel, en ny tik som vi kan ha att hoppas på inför framtida avel. Valet landade på enda svarta tikvalpen hos kennel Tierra's, nämligen Tierra's Viva La Vida, nu kallad "Lava". Hon flyttade hem till oss i slutet av oktober, och smälte raskt in i gänget av vuxna tikar. Hon är en glad, vild, superbusig, vacker och snäll jänta, och går just nu en unghundskurs med husse. Vi får väl se vad det blir utav henne när hon blir vuxen. ;-)
 |
| Lava-valpen |
Den 2:a december var det så dags för mig själv att "valpa", 12 dagar tidigare än beräknat, men vår söta dotter Olivia var mer än varmt välkommen! :-) Hennes första 6 dygn fick hon och jag tillbringa på Neonatalavdelningen pga att hennes blodsocker var ganska lågt. Tiden där gick långsamt, men Olivia och jag fick chansen att lära känna varandra ordentligt i lugn och ro. Vi hade några jobbiga nätter, då sköterskorna ville kolla hennes blodsocker med jämna mellanrum, så jag var tvungen att väcka dottern ett par gånger varje natt...
 |
| Olivia 4 dagar |
En vecka efter att vi kommit hem från sjukhuset, var det dags för mig att bli dålig. Jag fick ont i magen - höger sida i närheten av äggstocken - så jag var rädd för att det tillstött komplikationer efter förlossningen. Men jag bet ihop i ett par dagar, tills jag på förmiddagen den 17:e december fick sådana smärtor i magen att jag trodde min tid var kommen där och då. Efter en lång stund kunde jag äntligen sansa mig och ringa sjukvården, och blev hänvisad till Kvinnokliniken efter min beskrivning av symptom och att jag fått barn 2 veckor tidigare. Läkaren undersökte mig, men kunde inte hitta något fel på livmoder eller äggstockar, men däremot en del vätska i buken. Jag blev hemskickad, utan att temp eller några prover tagits, med rådet att ta Alvedon, och höra av mig till Vårdcentralen om jag inte känner mig bättre inom några dagar. Jag kände mig bättre av och till, men i början av nyårsveckan fick jag feberfrossa och Alvedonen hjälpte inte längre.
Den 29:e december åkte jag så till Vårdcentralen, där min snabbsänka/CRP kollades (ca 160 mg/l - över 50 mg/l kräver behandling) och jag blev omgående remitterad till Akuten. Efter en del kontroller, bl.a. av gynekolog (fortfarande inget fel på livmoder eller äggstockar) och kirurg, skickades jag vidare till kontraströntgen. Efter några timmars väntan kom kirurgen strax efter kl 2 på natten och knackade på dörren till rummet där jag blivit inlagd tillsammans med Olivia och min mor (maken var tvungen att åka hem till våra hundar, och personalen sa att jag måste ha hjälp med att sköta barnet så min mor kom dit direkt). Han sa att min blindtarm brustit och eftersom det var nästan två veckor sedan, så hade det bildats en varhärd/-böld runt den, ungefär lika stor som min knytnäve... Vad de skulle göra med den visste han inte säkert just då, utan jag fick fortsätta vara fastande åtminstone till morgonen. På morgonen kom en annan läkare in och sade att de förmodligen skulle försöka dränera varhärden m.h.a. röntgen, men hon skulle återkomma när hon diskuterat saken med röntgenpersonalen. Ingen frukost alltså.... På förmiddagen kom en sköterska in och meddelade att det inte blir någon dränering p.g.a. att varhärden låg för nära tjocktarmen, och med risk för att den skulle bli skadad, avstod de alltså. (Hurra! Lunch! Jag hade varit utan mat i nästan ett dygn...) Behandlingen blev stark antibiotika, och Alvedon/Panodil. Under 4 dygn hade jag feberfrossa av och till, och sköterskorna tog en mängd blodprover, så till slut kände jag mig helt sönderstucken och var både röd och blå på hela armarna - en del sköterskor hade lite svårt att lyckas tappa mig på blod, så de stack mig flera gånger vid samma tillfälle. Suck!
Nyårsafton firade maken, jag och Olivia med andra ord på sjukhuset, medan min stackars far fick sitta ute i skogen hemma hos våra hundar, och världens snällaste mamma satt ensam hemma... Tack för att ni ställer upp! Nåväl, en inte så rolig nyårsafton kanske, men jag var vid liv - vilket inte hade varit helt självklart då jag faktiskt svävade mellan liv och död ett tag, utan att själv vara medveten om det såklart. Mitt fokus var under hela sjukdomstiden på att ta hand om Olivia, och att amma henne mellan feberattackerna. Dråpslaget kom dygn fem, när läkaren kom in och sa att jag skulle gå över från intravenös antibiotika till tabletter, och att dessa mediciner går över i modersmjölken, så jag skulle snällt få pumpa ut och slänga den, och Olivia skulle matas med ersättning istället. WTF!? Jag kan säga att jag grinade hela eftermiddagen och kvällen efter det beskedet... Det kändes tungt... riktigt tungt. Att inte kunna trösta sin baby med bröstet är nog en känsla som inte är begriplig för den som inte fått barn och ammat! :-( När Olivia började skrika kände jag mig maktlös så till den milda grad, att Patrik fick åka hem med henne och lämna mig ensam kvar på sjukhuset. Vilken natt! Kudden blev våt av tårar... Dygn 6 kom och sköterskorna pratade om att jag skulle få åka hem under dagen, så fort läkaren kommit och rondat. Underbart! Jag hade varit feberfri i två dygn och mådde förhållandevis bra. Timmarna gick, och läkaren lyste med sin frånvaro... när det närmade sig kväll började mitt tålamod tryta, och jag frågade en sköterska om jag inte skulle få åka hem trots allt? Konstigt att läkaren aldrig dök upp. Men jag fick packa ihop mina saker och ringa efter maken, och medan jag stod ute i korridoren och väntade på man och barn utanför mitt rum, såg jag läkaren som skulle ha kommit och pratat med mig 9 timmar tidigare... morr. ;-) Nå, jag högg tag i henne och frågade om det verkligen var okej för mig att åka hem, och visst var det det. Jag skulle fortsätta med medicinerna, och därmed också att kasta bort brösmjölken, i 10 dagar till... Tungt, men jag hade accepterat läget, och var bara glad över att få komma hem till familjen och djuren igen. Olivia hade hunnit bli en månad gammal, och på den tiden hade hon och jag alltså huserat på sjukhus tillsammans i 11 dygn (jag 12). Usch och fy! Inga fler sjukhusvistelser tack! Summa sumarum: Läkaren som inte tog några prover på mig den 17:e december har blivit anmäld, och jag hoppas han lärt sig en läxa... Sen vore det ju härligt om man fick ett saftigt skadestånd, men med min otur kan jag väl se mig om efter det bland stjärnorna.... :-P
Den 5:e februari fick Olivia vara med om sitt första kalas, då döptes hon i Vänga kyrka, och hon fick stor uppvaktning. Jag vill härmed tacka alla som kom (tackkort kommer!), för alla fina presenter, och det allra största tacket går till mina föräldrar som fixade med servering, all god mat och fixandet inför och efter kalaset - ni är bara BÄST!! Puss!!! :-*
 |
| Olivia 2 månader |
Så tillbaka till avel med hundar... Då det framkommit att över 50% av rasen dobermann drabbas av dilaterad kardiomyopati, DCM, har vi beslutat oss för att kontrollera hjärtstatus på de av våra hundar som är tänkta att gå i avel. Först ut var bruna bönan Q-ty, och med henne åkte vi till hjärtspecialisten Torkel Falk, Helsingborg, den 17:e mars i år. Ultraljudet visade att hennes hjärta är något förstorat, och att hon har ett litet läckage i mitralisklaffen (klaffen mellan väntser kammare och förmak). Vi bestämde oss för att även göra en Holtertest (24 h EKG) på henne, för att se om hon har några extraslag, arytmier, utöver förstoringen på hjärtat. När svaret på Holtertesten kom blev vi glada, för inte hade hon några anmärkningar på det! Veterinären tyckte vi kunde ta och ultraljuda om hjärtat efter 6-12 månader, för att se om hjärtat fortsätter att förändras eller om detta är Q-tys "normalstatus". Lättad över att hon inte är "nära döden", började jag så smått att motionera mig och henne för att förbereda henne inför eventuell kommande kull valpar. Vi har knatat några mil den senaste månaden, Q-ty och jag, vilket känns jätteskönt. Vår långrunda på 9 km består av enbart skog, och aldrig möter man någon på vägen heller. Man får gå och njuta av ensamheten....
Lördagen den 16:e april gick Q-ty med mig och min mor samma 9 km runda, och hon njöt verkligen. Hon fick sträcka ut ordentligt mellan varven, men när hon var kopplad gick hon och segdrog hela tiden. När vi så kom hem och varit hemma en stund, började Q-ty hosta. "Åh, nej" tänkte jag "Nu är det hjärtat som börjat krångla!" Det lät som om hon försökte hosta upp något som fastnat i halsen, lite som kennelhosta, fast dovare liksom. Var skulle hon förresten fått kennelhosta ifrån? Vi har ju inte varit iväg någonstans på jättelänge. Det skulle väl vara om valpen Lava dragit med sig kennelhosta från kursen då, men varför skulle bara Q-ty ha smittats då..? Nej, jag fick oroskänslor i magen då Q-ty började hosta mer och mer. Även på natten fick hon några hostattacker. På söndagen, under morgonen och förmiddagen, verkade hon må mycket bättre - hostade till bara ett par gånger. "Skönt!" tänkte jag. "Hon är på bättringsvägen." Jo, eller hur...? När kvällen kom satte det igång igen - etter värre! Det var så illa att hon under kvällen och natten knappt kunde ligga ner, utan stod eller satt upp. Hon djupandades, rosslade och jag tyckte hjärtat rusade på henne. Jag satt hos henne till halv två på natten och grät som ett litet barn, och var säker på att jag skulle förlora henne där och då. :-( Patrik tittade till henne vid 4-tiden på morgonen, och då låg hon och sov. Han åkte in med henne vid 10-tiden till vår veterinär i Borås, och hon ringde sen ganska omgående till Torkel Falk, som jobbade i Göteborg den dagen, och han skulle ta emot oss samma dag för kontroll av Q-ty. Han tyckte dock det verkade konstigt att hon skulle ha insjuknat i hjärtproblem så snabbt, men det var lika bra att han skulle titta på henne ändå.
Röntgen visade att lungorna var fulla av vätska, s.k. lungödem, och ultraljudet visade att förmaket blivit ytterligare förstorat den senaste månaden. :-( Hennes syresättning var riktigt dålig också då hon knappt fick någon luft - hon var nära att drunkna! Torkel sa att det bästa vore om Q-ty blev inlagd i åtminstone ett dygn för medicinering, övervakning och syrgasgrimma. Självklart var det ett lätt beslut att fatta, även om försäkringen inte skulle gå in och täcka en krona (pga nyteckning veckan innan, och därmed 20 dagars karens... ja, jag vet - min otur igen), men huvudsaken var att Q-ty skulle få den vård hon behövde!! De skulle höra av sig, vilken tid som helst på dygnet, om det skulle tillstöta något... Jag sov med ett öra öppet hela natten, men ingen ringde. Måste väl vara ett gott tecken? Jodå, på dagen ringde de och sa att Q-ty kunde få åka hem på eftermiddagen. :-) En massa tusenlappar fattigare blev vi, men Q-ty ylade hela vägen hem från Götet! Av lycka! Nu går vår lilla "Bodil" på tre olika sorters mediciner, urindrivande, mot hjärtsvikt och mot hjärtklaffsdegeneration, och idag är hon som vanligt, och vi njuter av att ha henne kvar, åtminstone ett tag till. Vi får se vad Torkel säger på måndag, då Q-ty ska på återbesök. Men... inga valpar mer för Q-tys del, vad det vekrar. SORG!!!
Vi har bestämt oss för att - trots att Aquila är över 5 år gammal - försöka få en första kull på henne till hösten. Så vi får se om oturen vänder tills dess, eller om den envist hänger sig kvar... TVI. Hon ska såklart också hjärkollas, men nån Holter vete katten om vi ska lägga pengar på... den verkar ju ändå inte visa om hunden kan insjukna i hjärtfel. Eller...? Tja, inte i Q-tys fall åtminstone.
 |
| Aquila |
Så håll tummarna gott folk... tror vi behöver lite hjälp "från ovan" nu.
Både "Lava" och "Kajsa" finns att beskåda på vår hemsida: www.kennelgrumium.se
Dags att mata liten baby... :-)
PS! Jag vet inte vad jag gör för fel med radbrytningarna, så jag ber om ursäkt för att det ser ut som det gör.... :-S
 |
| Olivia knappt 5 månader |
