måndag 19 september 2011

Yxie har tagit farväl...

Det gick inte längre... Yxie fick somna in i tisdags kväll. :-( Under dagen ville hon inte alls ligga ner. Jag lyfte upp henne i soffan, men så började hon hosta direkt och hoppade ner på golvet igen. Där stod hon och såg helt uppgiven ut. Ramlade nästan omkull flera gånger, då det friska (?) frambenet blev trött. Hon hade hostat i några dagar redan, en ilsken hosta som skar i öronen på oss. Hon fick även vätska i lungorna, det hördes - det rosslade och väste... en otäck déja vu från midsommarhelgen. All min sorg som jag fortfarande bär inom mig sen Q-ty lämnade oss, kom upp till ytan, och jag bröt ihop när jag lagt Olivia för att ta en förmiddagslur. Att vi ska behöva gå igenom detta igen, så snart?! Det känns ju helt omöjligt, men det finns ingen annan utväg, när ens älskade hund är så sjuk att man riktigt ser i blicken på henne, att hon ber om dödshjälp. Hemskt!!

Det gick så fort nu på slutet... Bara en vecka tidigare sprang hon omkring och busade ute med de andra hundarna, tiggde mat och kommenderade oss hit och dit ("Vov vov! Släpp ut mig! Vov vov! Släpp in mig! Vovvvovvvooov! Nu gör Lava så där som hon inte får göra, igen! Vov vov! Nu kommer det nån - kolla bara!")... Sista dagarna åt hon inte sin mat, tiggde inte, skällde inte... och inte heller reagerade hon knappt på sin högt älskade "Moffa" som i tisdags kväll kom ut till bilen för att säga Hej då till henne. Hon som alltid nästan kröp ur skinnet så fort hon såg en skymt av honom, eller hörde honom, hans bil eller kände lukten av sin "Moffa"... :-( Hon bara satt där bak i bilen, med tom blick, som om hon mentalt redan lämnat oss.

Inte ens på djursjukhuset reagerade hon nämnvärt - Yxie som HATADE att gå till veterinären. Hon tog emot Frolic av veterinären som färdkost, och sen var det dags att ge henne en lugnande spruta. Nån halvtimma senare, när vi nästan gråtit ögonen ur oss, kom veterinären in igen för att låta Yxie somna in för gott. Jag bröt ihop igen när jag såg att Yxie inte längre andades, grät som ett barn - både för henne och Q-ty. All denna sorg som jag burit omkring på måste få komma ut, utan hämningar, kände jag... och så fick det bli. Vi stannade kvar hos Yxie tills hon började bli sval om öron och tassar. Det kändes rätt och riktigt, att verkligen vara säker på att hon inte skulle börja andas igen. Usch... det är fruktansvärt jobbigt att ta bort sin hund... och än jobbigare att behöva ta bort en hund till inom loppet av knappa tre månader. Sorgearbetet fortsätter, eller började om på nytt rättare sagt. Vissa dagar går det fint att prata om, och tänka på både Q-ty och Yxie, med leenden och glädje. Andra gånger brister det för mig, och jag bara gråter ohämmat. Det får folk stå ut med. Jag älskar mina hundar, och kommer att lida lika mycket varje gång någon av dem lämnar oss! Det är inget jag skäms över - det borde ingen göra.

Sov gott, älskade lilla Yxie... du var så speciell, en fantastisk tjej. Glöm aldrig att vi älskar dig.... <3 Hoppas vi ses igen... någon gång. :-*


2 kommentarer:

  1. Usch vad jag lider med dig. Att ta bort en hund är oerhört tufft. Två på så kort tid... jag kan knappt föreställa mig? Sorgen får ta sin tid och tårarna är många. Jag gråter också när jag skriver detta... Kram!

    SvaraRadera
  2. Tack Lotta. Det är verkligen jättejobbigt att mista två av sina älskade hundar på så kort tid. Man har knappt hunnit hämta sig från första chocken, och så sitter man där igen, på golvet i djursjukhuset och har nästa döende hund i sina armar... :'-( Kram

    SvaraRadera