måndag 19 september 2011

Yxie har tagit farväl...

Det gick inte längre... Yxie fick somna in i tisdags kväll. :-( Under dagen ville hon inte alls ligga ner. Jag lyfte upp henne i soffan, men så började hon hosta direkt och hoppade ner på golvet igen. Där stod hon och såg helt uppgiven ut. Ramlade nästan omkull flera gånger, då det friska (?) frambenet blev trött. Hon hade hostat i några dagar redan, en ilsken hosta som skar i öronen på oss. Hon fick även vätska i lungorna, det hördes - det rosslade och väste... en otäck déja vu från midsommarhelgen. All min sorg som jag fortfarande bär inom mig sen Q-ty lämnade oss, kom upp till ytan, och jag bröt ihop när jag lagt Olivia för att ta en förmiddagslur. Att vi ska behöva gå igenom detta igen, så snart?! Det känns ju helt omöjligt, men det finns ingen annan utväg, när ens älskade hund är så sjuk att man riktigt ser i blicken på henne, att hon ber om dödshjälp. Hemskt!!

Det gick så fort nu på slutet... Bara en vecka tidigare sprang hon omkring och busade ute med de andra hundarna, tiggde mat och kommenderade oss hit och dit ("Vov vov! Släpp ut mig! Vov vov! Släpp in mig! Vovvvovvvooov! Nu gör Lava så där som hon inte får göra, igen! Vov vov! Nu kommer det nån - kolla bara!")... Sista dagarna åt hon inte sin mat, tiggde inte, skällde inte... och inte heller reagerade hon knappt på sin högt älskade "Moffa" som i tisdags kväll kom ut till bilen för att säga Hej då till henne. Hon som alltid nästan kröp ur skinnet så fort hon såg en skymt av honom, eller hörde honom, hans bil eller kände lukten av sin "Moffa"... :-( Hon bara satt där bak i bilen, med tom blick, som om hon mentalt redan lämnat oss.

Inte ens på djursjukhuset reagerade hon nämnvärt - Yxie som HATADE att gå till veterinären. Hon tog emot Frolic av veterinären som färdkost, och sen var det dags att ge henne en lugnande spruta. Nån halvtimma senare, när vi nästan gråtit ögonen ur oss, kom veterinären in igen för att låta Yxie somna in för gott. Jag bröt ihop igen när jag såg att Yxie inte längre andades, grät som ett barn - både för henne och Q-ty. All denna sorg som jag burit omkring på måste få komma ut, utan hämningar, kände jag... och så fick det bli. Vi stannade kvar hos Yxie tills hon började bli sval om öron och tassar. Det kändes rätt och riktigt, att verkligen vara säker på att hon inte skulle börja andas igen. Usch... det är fruktansvärt jobbigt att ta bort sin hund... och än jobbigare att behöva ta bort en hund till inom loppet av knappa tre månader. Sorgearbetet fortsätter, eller började om på nytt rättare sagt. Vissa dagar går det fint att prata om, och tänka på både Q-ty och Yxie, med leenden och glädje. Andra gånger brister det för mig, och jag bara gråter ohämmat. Det får folk stå ut med. Jag älskar mina hundar, och kommer att lida lika mycket varje gång någon av dem lämnar oss! Det är inget jag skäms över - det borde ingen göra.

Sov gott, älskade lilla Yxie... du var så speciell, en fantastisk tjej. Glöm aldrig att vi älskar dig.... <3 Hoppas vi ses igen... någon gång. :-*


onsdag 7 september 2011

Valpar!

Ja, jag hoppas innerligt att det BLIR valpar denna gång. Aquila blev parad i lördags - hennes progesteron stiger snabbt, och hon går lika snabbt ur höglöpet verkar det som - så det var nog tur vi var i Norge i några dagar, för annars hade vi säkert missat rätt dag! En hängning på 20 minuter blev det, så nu får donnan ta det lite vackert ett tag, och så får vi hålla tummarna för att det börjar växa små valpar i magen på henne... Time will tell!

En valp fick vi också med oss hem från Norge. HUR det gick till, har jag ingen direkt aning om, men så blev det! Lilla Bellissima V Nobel Line finns att beskåda på hemsidan, under "Hundar". Hon kallas "Izzy", är 11 veckor gammal och av rasen dvärgpinscher. Vår dotter Olivia är överförtjust, så jag är säker på att de unga tu kommer att få det kul tillsammans inom få år. :-)

Vår gamla dam Yxie haltar omkring här hemma, och vi är smått bedrövade över att hon blivit sjuk. Hon som ALDRIG varit sjuk i hela sitt snart 9 åriga liv... :-( Det verkar som att hon fått cancer, och nu alltså en metastas i bogen. Hon går på starkt smärtstillande medicin så länge hon verkar må bra i övrigt. Det är inget lätt beslut att ta, det här med när man ska låta sin älskade hund somna in. Men än känns det lite tidigt - hon är ju som vanligt, förutom hältan då. Vi får njuta av hennes sällskap så länge det går, innan hon gör Rico och Q-ty sällskap i hundhimlen... Måtte hon hinna bli mormor åtminstone! (Hon är mamma till Aquila.)

I övrigt har det inte hänt så mycket. Dagarna och veckorna och månaderna går i rasande tempo, och sommaren verkar ha tagit slut. Jag som inte ens hann njuta färdigt av den!! Olivia växer så det knakar... ligger nog på ca 10 kg nu och är lite dryga 70 cm lång, 9 månader gammal. Fortfarande supergullig och snäll, men visst har hon temperament! Undrar vem hon fått det av... Ähum...

På lördag börjar jag på kurs. Det ska bli jätteintressant och spännande, och jag längtar så! Men är samtidigt lite nervös... tänk om jag inte lär mig nåt? Min hjärna är ju full av blöjbyten och barnmatning... så får det plats nåt annat månntro? :-D

Dags att ta ut lilla fröken Izzy på en kiss.