3 år sedan...

Världens finaste och bästaste Snuffegruff/Prutten/Rico lämnade oss idag för 3 år sedan, i stor sorg och saknad. Saknaden känner jag än, och tårarna kommer fortfarande när jag tänker på honom. Tänk att man kan älska och sakna en hund så mycket!! Ändå levde han andra halvan av sitt liv hos mina föräldrar, så vi träffade honom inte jätteofta de senaste åren... Jag minns fortfarande hur gott hans tassar luktade, hur mjuk och go han var i pälsen, hur jag brukade borra in näsan i hans tjocka, täta päls kring halsen, hur han njöt av att springa och sträcka ut på stora fält och på stränder... Jag kommer ihåg hur duktig han var med valpar, hur social och trevlig han var, alla älskade honom! Han var verkligen en "once in a lifetime" hund. Det värker i mitt hjärta när jag tänker på att han inte finns längre... att han nu springer, utan smärtor, på gröna fält i hundhimlen sedan 3 år tillbaka. Jag saknar dig, Rico!!!

Rico och jag

Idag (tror jag) har våra hyndor sänt upp en stackars fågel som sällskap (?) till Rico i himlen... Endast en stor hög med fjädrar ligger kvar på tomten, så jag hoppas den stackars pippin inte fryser.

Tog in några av fjädrarna för att fota dem.

Igår var jag tvungen att titta till dottern flera gånger, för att se om hon var vid liv. Jösses vad mycket hon sov! Kan det ha varit efterverkningar av vaccinationen? Hon sov nästan 12 timmar kväll till morgon, sen fick hon frukost och somnade nån timma efter det och sov i ytterligare 5 timmar. :-O På kvällen var hon dock pigg, och som vanligt, så hon fick ha "uppesittarkväll" ända till 23... Idag är det som vanligt igen, fullt ös medvetslös! ;-)