måndag 19 september 2011

Yxie har tagit farväl...

Det gick inte längre... Yxie fick somna in i tisdags kväll. :-( Under dagen ville hon inte alls ligga ner. Jag lyfte upp henne i soffan, men så började hon hosta direkt och hoppade ner på golvet igen. Där stod hon och såg helt uppgiven ut. Ramlade nästan omkull flera gånger, då det friska (?) frambenet blev trött. Hon hade hostat i några dagar redan, en ilsken hosta som skar i öronen på oss. Hon fick även vätska i lungorna, det hördes - det rosslade och väste... en otäck déja vu från midsommarhelgen. All min sorg som jag fortfarande bär inom mig sen Q-ty lämnade oss, kom upp till ytan, och jag bröt ihop när jag lagt Olivia för att ta en förmiddagslur. Att vi ska behöva gå igenom detta igen, så snart?! Det känns ju helt omöjligt, men det finns ingen annan utväg, när ens älskade hund är så sjuk att man riktigt ser i blicken på henne, att hon ber om dödshjälp. Hemskt!!

Det gick så fort nu på slutet... Bara en vecka tidigare sprang hon omkring och busade ute med de andra hundarna, tiggde mat och kommenderade oss hit och dit ("Vov vov! Släpp ut mig! Vov vov! Släpp in mig! Vovvvovvvooov! Nu gör Lava så där som hon inte får göra, igen! Vov vov! Nu kommer det nån - kolla bara!")... Sista dagarna åt hon inte sin mat, tiggde inte, skällde inte... och inte heller reagerade hon knappt på sin högt älskade "Moffa" som i tisdags kväll kom ut till bilen för att säga Hej då till henne. Hon som alltid nästan kröp ur skinnet så fort hon såg en skymt av honom, eller hörde honom, hans bil eller kände lukten av sin "Moffa"... :-( Hon bara satt där bak i bilen, med tom blick, som om hon mentalt redan lämnat oss.

Inte ens på djursjukhuset reagerade hon nämnvärt - Yxie som HATADE att gå till veterinären. Hon tog emot Frolic av veterinären som färdkost, och sen var det dags att ge henne en lugnande spruta. Nån halvtimma senare, när vi nästan gråtit ögonen ur oss, kom veterinären in igen för att låta Yxie somna in för gott. Jag bröt ihop igen när jag såg att Yxie inte längre andades, grät som ett barn - både för henne och Q-ty. All denna sorg som jag burit omkring på måste få komma ut, utan hämningar, kände jag... och så fick det bli. Vi stannade kvar hos Yxie tills hon började bli sval om öron och tassar. Det kändes rätt och riktigt, att verkligen vara säker på att hon inte skulle börja andas igen. Usch... det är fruktansvärt jobbigt att ta bort sin hund... och än jobbigare att behöva ta bort en hund till inom loppet av knappa tre månader. Sorgearbetet fortsätter, eller började om på nytt rättare sagt. Vissa dagar går det fint att prata om, och tänka på både Q-ty och Yxie, med leenden och glädje. Andra gånger brister det för mig, och jag bara gråter ohämmat. Det får folk stå ut med. Jag älskar mina hundar, och kommer att lida lika mycket varje gång någon av dem lämnar oss! Det är inget jag skäms över - det borde ingen göra.

Sov gott, älskade lilla Yxie... du var så speciell, en fantastisk tjej. Glöm aldrig att vi älskar dig.... <3 Hoppas vi ses igen... någon gång. :-*


onsdag 7 september 2011

Valpar!

Ja, jag hoppas innerligt att det BLIR valpar denna gång. Aquila blev parad i lördags - hennes progesteron stiger snabbt, och hon går lika snabbt ur höglöpet verkar det som - så det var nog tur vi var i Norge i några dagar, för annars hade vi säkert missat rätt dag! En hängning på 20 minuter blev det, så nu får donnan ta det lite vackert ett tag, och så får vi hålla tummarna för att det börjar växa små valpar i magen på henne... Time will tell!

En valp fick vi också med oss hem från Norge. HUR det gick till, har jag ingen direkt aning om, men så blev det! Lilla Bellissima V Nobel Line finns att beskåda på hemsidan, under "Hundar". Hon kallas "Izzy", är 11 veckor gammal och av rasen dvärgpinscher. Vår dotter Olivia är överförtjust, så jag är säker på att de unga tu kommer att få det kul tillsammans inom få år. :-)

Vår gamla dam Yxie haltar omkring här hemma, och vi är smått bedrövade över att hon blivit sjuk. Hon som ALDRIG varit sjuk i hela sitt snart 9 åriga liv... :-( Det verkar som att hon fått cancer, och nu alltså en metastas i bogen. Hon går på starkt smärtstillande medicin så länge hon verkar må bra i övrigt. Det är inget lätt beslut att ta, det här med när man ska låta sin älskade hund somna in. Men än känns det lite tidigt - hon är ju som vanligt, förutom hältan då. Vi får njuta av hennes sällskap så länge det går, innan hon gör Rico och Q-ty sällskap i hundhimlen... Måtte hon hinna bli mormor åtminstone! (Hon är mamma till Aquila.)

I övrigt har det inte hänt så mycket. Dagarna och veckorna och månaderna går i rasande tempo, och sommaren verkar ha tagit slut. Jag som inte ens hann njuta färdigt av den!! Olivia växer så det knakar... ligger nog på ca 10 kg nu och är lite dryga 70 cm lång, 9 månader gammal. Fortfarande supergullig och snäll, men visst har hon temperament! Undrar vem hon fått det av... Ähum...

På lördag börjar jag på kurs. Det ska bli jätteintressant och spännande, och jag längtar så! Men är samtidigt lite nervös... tänk om jag inte lär mig nåt? Min hjärna är ju full av blöjbyten och barnmatning... så får det plats nåt annat månntro? :-D

Dags att ta ut lilla fröken Izzy på en kiss.

måndag 27 juni 2011

Vi har sorg...

Vila i frid, älskade, ÄLSKADE Q-ty... :'-(

Q-ty tar farväl, midsommardagen 2011... <3

Sorgen efter Q-ty river i min själ, bränner i mina ögon och har lämnat ett stort hålrum i mitt hjärta... Jag kommer aldrig att glömma dig, min bruna lilla köttbulleprinsessa!!! Jag älskar dig!!! <3 <3 <3

Efter några återbesök på djursjukhuset, och ökade doser av medicin, fick vi krypa till korset och inse att Q-ty inte blir frisk. Vätskan i lungorna vägrade försvinna, och Q-ty fick väldigt svårt att andas. Hon gick på maxdos av medicinerna de sista dagarna, men mådde inte bra. Ett oerhört tungt beslut att fatta, men för hennes eget bästa valde vi att låta henne somna in... Nu hoppas jag att hon har det bra igen, att hon myser med 8 av sina valpar som väntat på henne i hundhimlen, och leker med vår gamle schäfer Rico.

Det gör ont................ I tio veckor till fick vi i alla fall njuta av vår "Bodil" efter hennes insjuknande.

onsdag 18 maj 2011

Man måste älska kladd...

... eller åtminstone inte bli irriterad över kladd, när man har ett spädbarn som ska äta puré och gröt! Jag tillhör inte den kategorin, som älskar kladd... jag tycker inte ens om det lite grann. Men jag får härda ut, tänka på annat och inte irritera mig på den gröna eller gulorangea purén som väller ut ur munnen på Olivia varje dag vid lunchtid. Istället för att bli alldeles nipprig och irriterad över kladdet, får jag låta glad och uppmuntrande och säga hur DUKTIG hon är som smakar och ibland faktiskt även sväljer maten. Jättebra träning för mig.

Jag har alltid varit ganska pedantisk när det gäller att sköta mig själv och hemmet, men sen hundarna kom in i mitt liv, har jag ruckat liiite grann på det. Herregud, det GÅR inte att ha det helt fritt från hundhår och sand i möbler och på golven, och inte ens i sängen fast hundarna inte får vara inne i sovrummet. Underligt nog är sängkläderna fulla med hundhår varje dag. Jag stör mig fruktansvärt mycket på det, men inser att det är lönlöst att lägga energi på att vara konstant småirriterad, och skakar av lakanen istället. Det GÅR inte att ha huset minutiöst städat och kliniskt rent, jag har insett det. Men MÅSTE ungen kladda så när hon ska äta? Hahahahaa! Jag vet, det hör till... och tids nog blir det ännu värre, när hon ska försöka äta själv. Hjälp!! Kan jag lämna henne hos mormor och morfar tills hon blivit skolad i att äta utan att kladda? ;-) Det blir alltid värre innan det blir bättre... det är så det är. Bara att bita ihop.

Nu ska jag gå och ge min lilla dotter morotspuré! Och ni kan ju se det framför er... kladd här, och kladd där... och liiiite puré landar förhoppningsvis inuti hennes mage också. :-)

Ha en fin dag!


Idag gick det ju riktigt städat till! :-D

GRATTIS till farmor som fyller jämna år idag!
En glad Olivia, utan kladd. Vi ses på lördag!

onsdag 11 maj 2011

Härlig morgon

Hundarna går ute och betar gräs i väntan på att deras frukost ska bli klar. Katterna utforskar sin uteplats igen, ja det är ju en ny dag, nya dofter... Jag har öppnat ytterdörren på vid gavel för att släppa in den härliga friska morgonluften, och lilla Olivia ligger i spjälsängen och vaknar till liv med joller och gurgelljud - ett litet skratt emellanåt. Hon är ALLTID glad på morgnarna, och det smittar av sig på oss. :-) Gullunge! <3

Det sägs att det ska regna resten av veckan... så jag passar på att njuta av denna soliga ljuuuuuva morgon. Svalorna har kommit tillbaka till vår ladugård, andra fåglar kvittrar i träden och skogsduvorna kör sitt hohhohohoohoooo:ande, en svag vind spelar i trädtopparna så det susar sådär lagom sövande. Jag älskar verkligen våren och sommaren här ute i skogen!

Igår var det avslutning på unghundskursen för Lava och husse. Bilder nedan.

Dags att byta blöja på människovalpen. :-) Sen kör dagen igång igen.

Teori- och frågestund

"Stanna"-träning

"Koppla dig" - hunden ska självmant stoppa in
huvudet i halsbandet

Hundmöten

"Sitt kvar"

Trick nr 1: godis på tassarna, och invänta "Var så god".

Trick nr 2: "Hi 5" (Hann inte fota själva "klappen"...)

torsdag 5 maj 2011

3 år sedan...

Världens finaste och bästaste Snuffegruff/Prutten/Rico lämnade oss idag för 3 år sedan, i stor sorg och saknad. Saknaden känner jag än, och tårarna kommer fortfarande när jag tänker på honom. Tänk att man kan älska och sakna en hund så mycket!! Ändå levde han andra halvan av sitt liv hos mina föräldrar, så vi träffade honom inte jätteofta de senaste åren... Jag minns fortfarande hur gott hans tassar luktade, hur mjuk och go han var i pälsen, hur jag brukade borra in näsan i hans tjocka, täta päls kring halsen, hur han njöt av att springa och sträcka ut på stora fält och på stränder... Jag kommer ihåg hur duktig han var med valpar, hur social och trevlig han var, alla älskade honom! Han var verkligen en "once in a lifetime" hund. Det värker i mitt hjärta när jag tänker på att han inte finns längre... att han nu springer, utan smärtor, på gröna fält i hundhimlen sedan 3 år tillbaka. Jag saknar dig, Rico!!!

Rico och jag


Idag (tror jag) har våra hyndor sänt upp en stackars fågel som sällskap (?) till Rico i himlen... Endast en stor hög med fjädrar ligger kvar på tomten, så jag hoppas den stackars pippin inte fryser.

Tog in några av fjädrarna för att fota dem.

Igår var jag tvungen att titta till dottern flera gånger, för att se om hon var vid liv. Jösses vad mycket hon sov! Kan det ha varit efterverkningar av vaccinationen? Hon sov nästan 12 timmar kväll till morgon, sen fick hon frukost och somnade nån timma efter det och sov i ytterligare 5 timmar. :-O På kvällen var hon dock pigg, och som vanligt, så hon fick ha "uppesittarkväll" ända till 23... Idag är det som vanligt igen, fullt ös medvetslös! ;-)

onsdag 4 maj 2011

Liten växer

Jag var med Olivia på BVC igår, för mätning, vägning och... vaccinering. Hon växer jättebra, och distriktssköterskan frågade hur jag gör, för Olivia följer viktkurvan på millimetern exakt. Haha! Jag vet inte hur jag lyckas, men jag matar henne när hon är hungrig (och då säger hon till ordentligt), så det är väl egentligen hon själv som styr sin vikt då. ;-) Hon mäter nu, 5 månader gammal, 66 cm och väger 7800 gram. Att bli vaccinerad är inte jättekul, men den här gången kände hon knappt första sprutan. Andra sved till ganska mycket, så då kom det ett långt utdraget protestskrik och krokodiltårar. Hon lät sig dock tröstas ganska snabbt. Under resten av eftermiddagen och kvällen var hon lite grinigare än vanligt, men har inte visat några andra biverkningar den här gången heller. Första vaccinationstillfället, när hon var 3 månader, gav inte heller feber eller annat. Skönt! Nu dröjer det 7 månader till nästa spruta. :-)

Själv har jag fruktansvärt ont i nacken sedan nästan två veckor tillbaka, och kan knappt vrida på huvudet. :-( Det börjar nästan alldeles under nackknölen och går nedåt åt sidorna av halsen, och det känns som om att jag skulle vilja knäcka till nacken, men det kanske inte är så bra att göra själv..? :-P

Maken är jag mäkta stolt över! Han har nu på 7 veckor m.h.a. LCHF-dieten minskat hela 15 cm runt midjan. Duktigt! Allt sötsug är borta och han verkar må super. :-) Själv kör jag också LCHF, men inte riktigt lika strikt, då jag ammar, och har bara minskat 3 cm. Men längre fram så kommer jag nog igen!

Idag har jag tagit ner stora hallspegeln... ska se om det hjälper mot all otur vi haft sen vi flyttade hit. Enligt Feng Shui är det inte bra att ha en spegel mitt emot ytterdörren, så varför inte testa? Frågan är bara var jag ska hänga upp den istället? Hade tänkt i sovrummet, men det är visst inte heller så bra. Hm! Nån som är bra insatt i detta? :-)

Nej, nu ska jag fixa lite lunch. En smoothie med Turkisk yoghurt, vispgrädde och hallon. Det ni!